5 söndagen efter Trettonde dag jul Mark. 9: 38 – 41

Söndagens ämne: 
Sådd och skörd

De sista söndagarna under Trettondedagstiden handlar som de sista söndagarna under Trefaldighetstiden om allvaret inför evigheten. Dagens ämne är ” Sådd och skörd”. Det som sås liknar sällan växten som sen växer upp.
Så kan det också vara bland oss människor. Det vi skall bli är annorlunda mot hur det är här och nu. Jesu vill evigt liv för varenda människa och han vill gemenskap med oss alla. Hur vi än har varit och hur vi än är. Vi är alla olika det vi en gång är tänkta att bli. Herren har användning för alla.
Om det handlar dagens tre texter.
I GT texten från 4 Mosebok gäller det profetiskt tal. Folkets äldste var samlade kring tabernaklet. Herren tog av Anden som vilade över Mose och gav åt de 70 äldste. De profeterade om så bara för en enda gång. Men två av de 70 var inte med. Ändå fick de del av samma gåva. Detta väckte undran hos Josua, som sen skulle efterträda Mose. Men Mose tänkte annorlunda: ”Om ändå hela Herrens folk vore profeter!”
Om hur vi förhåller oss till de vi uppfattar som annorlunda handlar Episteln. Aposteln sitter i fängelse i Rom för sin tros skull. Han är glad över att kristna i förföljelse är frimodiga i sin tro. Glad trots att en del använder evangeliet för att göra karriär. Precis som idag alltså. Dessutom baktalar de aposteln. Men vad gör det säger Paulus. Oavsett skäl blir Jesus upphöjd och ärad. Jesus blir förkunnad! För fången i Rom kommer egen prestige i sist. All ära åt Jesus!
Det bör även vara vår melodi inför det okända och annorlunda i trons värld.
Paulus gör som Jesus. Det kan vi se i Evangeliet. Får bara det goda och rätta ske är inte avsändaren viktigast utan mottagaren. Den som tar emot evangeliet om Jesus som sin Frälsare och Herre har fått den stora glädjen. Oavsett vem som varit budbärare. Detta är vad Jesus säger till Johannes. ”Hindra honom inte! Ingen som gör underverk i mitt namn kan genast efteråt tala illa om mig.”
Lärjungarna hade samma dag talat med varandra om vem av dem som var störst, viktigast. Alltså en väldigt mänsklig fråga från oss som lever efter syndafallet. Med hela sitt liv visade Jesus på något annat. Han, genom vilken allting skapats, som är Gud av Gud. Som valde att födas som ett litet barn av fattiga föräldrar, modern Maria och fosterfadern Josef. Han började sitt liv som flykting. Fortsatte som snickarlärling i byn Nasaret. Maria, Josef och Jesus kanske aldrig talade om vem Jesus i verkligheten var. De visste det alla tre.
Jesus använde aldrig sina enorma möjligheter för egen vinnings skull.
Han hade kommit hit för att tjäna ända till döds. Han hade som vuxen inget hem. Lärjungarna han kallade var inga rika märkliga personer.
Längs vägen ställde de vanliga frågor, så som vi allesammans skulle ha gjort i samma situation. Men när de fokuserade på fel saker sa Jesus till dem.
Störst av er är den minste. Störst är den som tjänar. Som exempel tog Han ett barn. Han sa: Den som tar emot ett sådant barn i mitt namn han tar emot mig. Jesus ser på människor som bara den kan se som själv är både Sanningen och Kärleken. Om att vi ser till det yttre och Jesus till det inre hör vi idag om.
1. Vi ser till det yttre.
Nu är det såningstid för mycket av det som i höst ska bära frukt och blomma. Två söndagar sen i S:ta Ragnhilds kyrka fick vi inte bara en ny kyrkoherde utan även en påse frön att ta hem för att så. Solrosfröna jag fick med mig hem har inte stor likhet med den blomma som syns på påsen. Verkligheten är inte alltid som vi föreställer oss den. Skenet kan bedra.
I dagens evangelium hör vi om Johannes och de andra lärjungarna. De hade sett en främling som i Jesu namn drev ut demoner ur människor.
Vad hade han för rätt att verka i Jesu namn? Ingen konstig tanke. Vi tänker nog på samma sätt. Vi ser till det yttre och dömer ”hunden efter håren”. Ibland blir det bara fel för verkligheten är sällan som vi tror.
En gång var det inte så. De första människorna Gud skapade såg med Guds ögon. Såg verkligheten som den är på riktigt. Men i syndafallet förlorade vi förmågan att se med Guds ögon. Människan blev begränsad av tid och rum. Hon blev bunden av det jordiska och ställd under förgängelsen. Hon fick ett bäst före datum på sitt liv. Nu och här blev sen viktigast. Evighetsperspektivet tappades bort och allt kom sen att kretsa kring den korta jordetiden. I Bibeln beskrivs det som att leva utanför paradiset. Alternativet hade för människan varit att evigt leva som syndare. I sin kärlek kunde Gud inte ha det så.
Han vill evigt liv och gemenskap med oss människor. Synden var problemet. Detta något hos oss som inte vill ha med Gud att göra. Synden måste åtgärdas. Så kom räddningsplanen. Den som redan bestämts i den heliga treenigheten innan universum skapats.
När tiden var inne skulle Sonen träda in i sin egen skapelse. Länge var tiden inte inne. Inte före Bebådelsedagen före den första julen för drygt 2000 år sedan. Sonen, av evighet född av Fadern blev då människa för att frälsa människorna. Många har hört detta ljuvliga ord men alla tror det inte.
Därför behövs evangelister och predikanter av alla de slag. Därför glädjer sig Mose och aposteln Paulus idag med sin Frälsare Jesus över att Evangeliet, det glada budskapet, förkunnas. Att är viktigare än av vem.
2. Jesus ser till det inre.
Lärjungen Johannes som ofta kallas kärlekens apostel var i sin ungdom rätt häftig till sättet. Då kallade Jesus honom för Boanerge, arameiska, som betyder Åskans son. Mark. 3: 17
I Evangeliet idag hör vi Jesus tillrättavisa sin käre apostel. Jesus förklarar att Andens verk kan utföras utan att vara kontrollerat i den apostoliska ordningen med biskopar, präster och diakoner som vi har i vår kyrka. För som Jesus säger: ”Anden blåser vart den vill” Joh. 3: 8
Jesus har angett en grundordning för evangelieförkunnelsen. Han kallade och utvalde tolv män till sina befullmäktigade ombud. Ändå kan den helige Ande välja andra vägar. Jesu ord till Johannes idag kan vara en tröst för alla som vill göra Jesus känd trodd och efterföljd. Förhållandet till Jesus är viktigare än den organisatoriska tillhörigheten. Evangeliet idag visar att Jesus ser till intentionen bakom handlingen. Han ser till det inre. Våra handlingar kan säga något om vår insida. Att ge en bägare vatten att dricka åt den som tillhör Kristus.
Handlingen, god som ond kommer någonstans ifrån. Den som fått Jesus som gäst och Herre i livet har någon att tacka för allt det fina som livet är. Ännu mer för att ha fått lära känna en Frälsare som tar ansvar för mina synder. Ja, som vill evig gemenskap med alla människor. När den insikten landar i ditt och mitt inre så föder det en glädje och en tacksamhet som kan visa sig i kärlekens gärningar.
3. Bara Jesus vet hur verkligheten är.
Goda gärningar gör ingen människa god men en människa som öppnar upp sitt inre för Jesus blir av nåd en god människa som gör goda gärningar. Jesu närvaro i livet kan liknas vid en källa med levande vatten som aldrig sinar.
Det finns en engelsk TV serie som heter ”Skenet bedrar”. Där kan man skratta åt hur människor vill framstå i bättre dager än de verkligen är. Så är det också i våra liv. Skenet bedrar. Men Jesus vet hur det verkligen är. Det är en stor tröst att veta. Att Jesus vet allt och även allt svart och syndigt och ändå älskar utan förbehåll. Han vill inget hellre än bära dina synder. Så var frimodig. Håll fast vid Jesus. Sprid de glada nyheterna om syndernas förlåtelse och evigt liv. Gör det i handling men även med ord när tillfälle ges. Den helige Ande vill leda Dig i detta som i allt annat. Vet att för några är det så. Att ingen annan än Du kan vara redskapet som hjälper dem till Jesus. Ära vare …..

89: 1 intr s. 7 Stå upp.. 37: 4 93: 1-5 222: 1-4 430: 4